Vart kommer barnen in?

Det är en fråga som borde vara lätt att besvara, men som kräver mer än ett snabbt politiskt korrekt svar. Det kräver faktiskt att vi alla funderar på vad den meningen verkligen står för. För vad menar frågeställaren med frågan?

Svaren kommer att se olika ut beroende på kontexten man verkar i.

Jag, Anders som landshövding ser olika svar utifrån sammanhang jag är i och jag, Åsa ser mina svar utifrån rollen som fru till landshövdingen, och på ett annat sätt utifrån rollen som trygghetschef på ett allmännyttigt bolag. Ytterligare ett sätt att se det från är som föräldrar. Det ena är ej mer rätt än det andra. Bara olika ingångsvärden.

Det vi vet med säkerhet är att det alltid är viktigt att ha med barnperspektivet i planering och tanke, utifrån det man är i just där och då.

Vi måste alltid förstå barn och ungas värde, både som individer men också sett till deras välmående, glädje och delaktighet. Barns tankar, funderingar och åsikter måste finnas med i alla miljöer, i hemmet, skolan, arbetsplatser och i Sveriges utveckling. Missas den delen – då missar vi framtiden. Det kan låta som en självklarhet att barnen är framtiden, men behöver ändå påminnas om.

Barn måste lyssnas på, och barn måste även lyssna. Vi har ett ansvar som vuxna förebilder att ge barn möjlighet att växa och utvecklas. Vi behöver ge barn uppmärksamhet, men också lära barnen att visa respekt för medmänniskor och miljön. Det gör vi inte genom att säga hur man visar respekt, utan genom att visa respekt. Så, vart kommer barnen in?

Vi tror att barnen kommer in där vi tillåter dem att göra det. Men är det på rätt ställe vid rätt tidpunkt? Det är inte säkert. Så frågan vi kanske ska ställa oss, eller i alla fall komplettera frågan med är; Kommer barnen in vid rätt tillfälle för att kunna göra sin röst hörd? Och när de gör det. Lyssnar vi? Ser vi barnperspektivet i allt vi gör? Ser vi utifrån barnets ögon? Utifrån barns känslor?

Ser vi det vackra i det enkla utan att vara kringskuren av konventioner eller egenintressen? Ser vi till människors lycka utan att själva dra fördelar.

Lyssnar vi på vad barn säger eller på vad vi vill att de ska säga?

För om vi inte lyssnar och samtalar med våra barn då kommer samtalet att tystna.

För fyra år sedan så visade en SCB-undersökning att vi ägnade 6 minuter om dagen till samtal med våra barn, men 2 timmar åt att scrolla i sociala medier. Det är ju en mindre smickrande utveckling.

Om vi ägnar 6 minuter åt vårt eget barn, hur mycket av barnperspektivet har vi då med i vår yrkesroll?

Var låter vi barnen komma in?

En mycket relevant fråga som vi inte heller har svaret på, trots att vi har fem, nu vuxna barn och tre barnbarn.

Men vi jobbar båda utifrån att barnperspektivet alltid ska vara med i det arbetet vi gör, inte bara för att vi måste – utan för att vi vill det.

Anders Flanking

Åsa Wackelin Flanking